För många år sedan läste jag "Brudens" blogg - långt innan hon kom ut med sitt riktiga namn (Sara Lövenstam) och började skriva krönikor på QX. Jag pratar 2006. Jag var ju inte den enda som läste hennes blogg, men den var grym och inspirerande och härligt anonymt ärlig.
Så idag när jag surfade runt så läste jag ett av hennes gamla blogginlägg, och hittade då också en gammal kommentar från mig själv... för åtta år sedan...
Jag är bisexuell, eller ganska lesbisk, jag tycker mer om kvinnor än män, men en och annan man kan slinka imellan ibland. För jag är en bekräftelsehora. Jag känner mig alltid felplacerad på flatklubbar, jag älskar dem, men känner mig så fel om jag går dit i de kläder jag känner mig mest bekväm i, klänning.
Jag faller hårt och ofta för de som är hårda men mjuka, de med "flat attrialjer", jag måste bli upphånglad, jag tvekar alltid. JAg är rädd, rädd för vad kan man fråga? Bli kär igen? Jag minns när jag var på bitch för tio år sedan, jag var 15 och kröp längs med väggarna, jag visste inte vem jag var, mina bästa två äldre väninnor hånglade, jag var kär, i henne, men vågade inget säga.
Jag går på hetroställen och är omgiven av suktande män, men så fort jag öppnar munnen skrämmer mitt grova språk dem.
Jag verkar inte passa in någonstans, jag är som jag är, fast verkar inte passa in någonstans.
För mig blev Brudens blogg ett andningshål, ett ställe där jag kunde pröva mina vingar, kommentera lite lagomt anomymt och nu när jag tittar tillbaka så ser jag att en av mina NU bästa vänner var också där och kommenterade på den tiden.
En annan sak som är rolig är hur jag kommenterar över hur jag vill ha KLÄNNING på mig, jag ler lite åt hur jag nuförtiden knappt syns i klänning, och hur bra jag trivs i jeans. Ja, man förändras väl genom åren, men frågan är ifall jag har förändrats för att passa in bättre i den "lesbiska" stereoptypen?
Så idag när jag surfade runt så läste jag ett av hennes gamla blogginlägg, och hittade då också en gammal kommentar från mig själv... för åtta år sedan...
Jag är bisexuell, eller ganska lesbisk, jag tycker mer om kvinnor än män, men en och annan man kan slinka imellan ibland. För jag är en bekräftelsehora. Jag känner mig alltid felplacerad på flatklubbar, jag älskar dem, men känner mig så fel om jag går dit i de kläder jag känner mig mest bekväm i, klänning.
Jag faller hårt och ofta för de som är hårda men mjuka, de med "flat attrialjer", jag måste bli upphånglad, jag tvekar alltid. JAg är rädd, rädd för vad kan man fråga? Bli kär igen? Jag minns när jag var på bitch för tio år sedan, jag var 15 och kröp längs med väggarna, jag visste inte vem jag var, mina bästa två äldre väninnor hånglade, jag var kär, i henne, men vågade inget säga.
Jag går på hetroställen och är omgiven av suktande män, men så fort jag öppnar munnen skrämmer mitt grova språk dem.
Jag verkar inte passa in någonstans, jag är som jag är, fast verkar inte passa in någonstans.
För mig blev Brudens blogg ett andningshål, ett ställe där jag kunde pröva mina vingar, kommentera lite lagomt anomymt och nu när jag tittar tillbaka så ser jag att en av mina NU bästa vänner var också där och kommenterade på den tiden.
En annan sak som är rolig är hur jag kommenterar över hur jag vill ha KLÄNNING på mig, jag ler lite åt hur jag nuförtiden knappt syns i klänning, och hur bra jag trivs i jeans. Ja, man förändras väl genom åren, men frågan är ifall jag har förändrats för att passa in bättre i den "lesbiska" stereoptypen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar